Antisemitism i Frankrike

I det medeltida Frankrike dömde den kristna antijudaismen judar som andligt misstänkta. Yrkesrestriktioner och kunglig beskattning gjorde samhällen både användbara för härskare och sårbara för dem.

Utforska Frankrike

Publicerat av WTJPublikationen uppdaterad

En religiös outsider blir kungens inkomstkälla

I det medeltida Frankrike dömde den kristna antijudaismen judar som andligt misstänkta. Yrkesrestriktioner och kunglig beskattning gjorde samhällen både användbara för härskare och sårbara för dem. Filip IV:s utvisning av 1306 förenade religiös uteslutning till konfiskering. Revolutionärt medborgarskap 1791 bröt med den ordningen, men moderna nationalistiska och rasistiska antisemiter fann nya skäl att förneka judisk tillhörighet. Dreyfusaffären och Vichy-förföljelsen visar hur anklagelsen kunde förändras även efter att lagen hade lovat jämlikhet.

1306

Kungliga Frankrike · En kung stänger portarna

Filip IV drev ut judar 1306, vilket förvandlade religiös utestängning till ett beslag av hem, ägodelar och samhällsliv.

Det kungliga sigillet

År 1306 beordrade Filip IV att judar skulle fördrivas från hans rike. Deras egendom konfiskerades. En familj skulle kunna förlora både sitt hem och sina ägodelar genom kunglig politik. Titta på vem som hade makten här: säkerheten berodde på en härskare, snarare än lika medborgarskap.

En begränsad försörjning blir en stereotyp

Medeltida restriktioner begränsade judarnas tillgång till yrken, medan härskare beskattade samhällen och förlitade sig på vissa judiska långivare. Detta arrangemang uppmuntrade en koppling mellan judar och pengar som senare fördomar framställde som naturlig. Det var det inte: lagar och härskare hade format möjligheterna, och judiska hushåll gjorde inte alla samma arbete.

Konfiskeringen når bokhyllan

Filip IV:s utvisning 1306 innefattade konfiskering av hebreiska manuskript. Böckerna tillhörde en levande kultur av lärande, gudstjänst och skrivande. Några återfördes senare till judar i Paris; andra gick in i kungliga samlingar. Att ta ett bibliotek avslöjar hur en härskare kunde beslagta både egendom och de verktyg genom vilka en gemenskap upprätthöll sitt liv.

1791

Medborgarskap · Ett nytt löfte om tillhörighet

Revolutionen avskaffade rättslig utestängning och gjorde judisk tillhörighet till en fråga om medborgarskap i stället för kunglig tolerans.

Församlingens kalender

Under revolutionen debatterades judars medborgarskap och utvidgades stegvis. Nationalförsamlingen erkände judar i sydväst i januari 1790 och utvidgade åtgärden i september 1791. Jämlikhetslöftet krävde argument och beslut för att bli lag; allt skedde inte samtidigt överallt.

Den medborgerliga eden

Dekretet den 27 september 1791 upphävde tidigare utestängning för judar som uppfyllde medborgarskapsvillkoren och avlade medborgareden. Det innebar tillhörighet som enskild medborgare i nationen. Granska villkoret liksom löftet: jämlikhet och föreställningar om nationell tillhörighet utformades tillsammans.

Den öppna verkstaden

Emancipationen tog bort juridiska restriktioner för var judar kunde bo och vilka yrken de kunde gå in i. Dessa var konkreta förändringar av vardagliga möjligheter. En lag kan öppna en dörr utan att ändra allas åsikter. Ha den distinktionen i åtanke när du senare utforskar Dreyfus-affären.

1870–1943

Tvärs över havet · Över havet, ojämlika regler

I det koloniala Algeriet beviljade franskt styre judiskt medborgarskap ojämnt, sedan tog Vichy bort det.

Två olika medborgarskapsdörrar

Crémieux-dekretet från 1870 gjorde kollektivt inhemska judar i Algeriets departement till franska medborgare. Ursprungsmuslimer fick inte samma kollektiva tilldelning av medborgarskap; ett separat dekret beskrev en individuell ansökningsprocess enligt fransk civilrätt. Det franska kolonialstyret fördelade rättigheterna ojämnt. Jämför de juridiska vägarna snarare än att behandla någon av befolkningen som en enda röst.

Medborgarskapspappret överstruket

Vichy upphävde Crémieux-dekretet den 7 oktober 1940. Judar som omfattades av det förlorade franskt medborgarskap och andra åtgärder uteslöt judar från arbete och utbildning. En rättighet som ägts i decennier skulle kunna tas bort. Denna del av resan överlappar Frankrike under krigstiden: att korsa havet placerade inte människor utanför den franska statspolitiken.

1943 års förklaring

Den franska kommittén för nationell befrielse förklarade den 21 oktober 1943 att Crémieux-dekretet förblev i kraft. Detta vände förlusten av medborgarskap; restaurering hade inte följt omedelbart efter de allierade landningarna i november 1942. Deklarationen lämnade också framtida beslut om Algeriets andra ursprungsbefolkningar olösta.

1894–1906

Dreyfus · En officer, ett delat land

En officers judiska identitet gjorde en anklagelse om förräderi övertygande innan bevisen hade prövats rättvist.

Den förseglade akten

Alfred Dreyfus, en judisk fransk officer, dömdes felaktigt för landsförräderi 1894. En hemlig akt nådde militärdomarna utan att hans advokat fick granska den. Bevisningen om handstilen var omtvistad. Granska förfarandet: en institutions självsäkerhet ersätter inte bevis som kan prövas.

Tidningsfönstret

Den 13 januari 1898 publicerade Émile Zola J’accuse i L’Aurore. Han utmanade offentligt myndigheterna och inriktningen på Dreyfus på grund av hans judiska ursprung. Pressen kan hjälpa till att sprida fientlighet eller utmana orättvisor. Ett tidningsingripande kunde förändra den offentliga debatten, men det var inte i sig en domstolsdom.

Domen som ändrade protokollet

En benådning 1899 var inte detsamma som att rensa Dreyfus namn. Den 12 juli 1906 ogiltigförklarade Cour de cassation hans fällande dom utan att skicka honom till en ny rättegång. Hans försvarare hade utmanat en mäktig institution under många år. Följ skillnaden mellan att avsluta ett straff och att korrigera en felaktig dom.

1940–1944

Vichy · När utanförskap blir statlig politik

Franska myndigheter stiftade egna antijudiska lagar och hjälpte till att genomföra nazisternas krav på deportation.

Klassificeringsregistret

Vichyregimens första judelag, daterad 3 oktober 1940, definierade människor som judar genom härkomst och uteslöt dem från offentliga roller och yrken. Tyska ockupationsmyndigheter utfärdade sina egna åtgärder. Jämför aktörerna: Fransk statspolitik och nazistisk ockupation fungerade tillsammans, samtidigt som var och en tog sina egna beslut.

Bussen utanför dörren

Under Vél d’Hiv-uppsamlingen i juli 1942 arresterade fransk polis judiska familjer hemma för att tjäna nazisternas krav. Människor spärrades in och skickades sedan till utvisning. Bussen representerar en verklig administrativ operation, inte en räddningsutmaning. Undersöka vem som gav order och vem som utförde dem; individer och institutioner hade ansvar.

Saliège vägrar den kollektiva kategorin

I augusti 1942 protesterade ärkebiskop Jules Saliège mot den omänskliga behandlingen av judar i ett brev avsett för offentlig läsning i hans stift. Han insisterade på den mänsklighet som förföljelsen förnekade. Hans ingripande är viktigt eftersom religiös auktoritet länge hade hjälpt till att förmedla antijudiska idéer och kunde också användas för att utmana statens handlingar.

Efter 1945

Efterkrigstidens liv och minne · Minns och tittar noga

Kriget tog slut, men det krävdes fortsatt kamp för att återuppbygga judiskt liv och hantera Frankrikes ansvar.

Offren börjar dokumentera brottet

I Grenoble 1943 grundade judiska aktivister i hemlighet ett centrum för att samla bevis på förföljelse. De bevarade information medan brottet fortfarande pågick. Dokumentation stödde senare minne och rättvisa. De personer som regimen riktade sig till agerade också för att förhindra att dess politik blev en anonym historia utan namn eller ansvar.

Den offentliga mikrofonen

År 1995 erkände president Jacques Chirac offentligt fransmäns och den franska statens medverkan i förföljelsen av judar under kriget. Hans tal påminde också om dem som hjälpte. Att ange ansvar förändrar den offentliga berättelsen om det förflutna. Det betyder inte att varje fransman handlade på samma sätt.

Resväskan över havet

Avkoloniseringen förde många judiska familjer från Nordafrika till Frankrike, inklusive en stor avgång från Algeriet 1962. Judiska algerier fick repatrieringshjälp; ankomster från Tunisien och Marocko hade olika medborgarskapsstatus. Judiska föreningar hjälpte familjer att bosätta sig. Deras resor förändrade det judiska livet i Frankrike och förde in tidigare koloniala regler i nya frågor om tillhörighet.

2023 – nutid

7 oktober och idag · 7 oktober och idag

Nationalistiska lojalitetstester, ekonomiska konspirationsmyter och jihadistisk fientlighet sammanstrålade kring Israel efter den 7 oktober.

Chocken når Frankrike

Den 7 oktober 2023 attackerade Hamas Israel. I Frankrike började ökningen av antisemitiska handlingar samma dag. Det judiska samfundets säkerhetstjänst och inrikesministeriet registrerade 1 676 handlingar under året. Franska judar var måltavla för händelser i Israel, inte för något de hade gjort.

Faran hade också en historia nära hemmet. Judiska shoppare hade mördats i Hyper Cacher-supermarknaden 2015. Den 7 oktober förde en ny våg av fientlighet in i ett samhälle som redan visste vad det kunde innebära att bli utpekad.

Annorlunda politik, en bekant misstänkt

Dreyfusaffären gjorde judisk lojalitet misstänkt; Vichy fråntog judar rättigheterna. Dessa traditioner överlever längst till höger genom minimering av förintelsen och konspirationsmyter om judisk makt. Delar av vänstern ärvde en annan misstanke: bilden av juden som bankir eller dold kapitalist. Frankrikes kommission för mänskliga rättigheter spårar dessa anklagelser som återkommer genom antisionism, inklusive Mélenchons attacker mot Borne och Braun-Pivet.

Islamistisk fientlighet lägger till en annan väg, som gjordes dödlig vid Hyper Cacher 2015. Efter den 7 oktober gav Israel ett gemensamt fokus. SPCJ registrerade antisemitiska incidenter som kombinerar referenser till Palestina med beröm för jihadism eller nazism. Läger som annars stod mot varandra kunde återanvända samma anklagelse: juden var illojal, i hemlighet mäktig eller en legitim fiende. Att kalla målet sionistiskt skulle kunna ge äldre hat politisk täckmantel.

Frågan om att stanna

År 2025 hade det totala antalet registrerade antisemitiska handlingar sjunkit från den tidigare toppen. Ändå ökade de fysiska angreppen. Ett lägre totalantal betydde inte att det hade blivit säkrare att röra sig i världen som judisk person.

För vissa familjer blev framtiden i Frankrike en fråga att ompröva. The Jewish Agency rapporterade att migrationen från Frankrike till Israel ökade med ungefär hälften 2025. En separat undersökning fann utbredda känslor av isolering. Folks anledningar till att flytta skilde sig, men frågan om var man ska bygga ett liv hörde nu till historien om den 7 oktobers efterdyningar.