Antisemitism i Marocko

Judar bodde i Marocko långt före det franska kolonialstyret. Under muslimska dynastier erbjöd dhimmi-systemet religiöst skydd samtidigt som det placerade judar under muslimer i juridisk status och införde jizya-skatten.

Utforska Marocko

Publicerat av WTJPublikationen uppdaterad

Hemma under ojämlikt skydd

Judar bodde i Marocko långt före det franska kolonialstyret. Under muslimska dynastier erbjöd dhimmi-systemet religiöst skydd samtidigt som det placerade judar under muslimer i juridisk status och införde jizya-skatten. Det arrangemanget varierade: vissa härskare skyddade samhällen, medan Almohads förföljelse tvingade fram konvertering eller flykt. Senare mellahs gjorde separation synlig på stadens gator. Kolonialt inflytande lade till nya splittringar och Vichy importerade rasexkludering. Efterkrigstidens regionala konflikt, osäkerhet och migrationsrestriktioner omformade sedan frågan om huruvida en familj kunde vara kvar – eller lämna.

Tolfte–nittonde århundradena

Skydd & ojämlikhet · En granne kan skyddas och ändå vara underordnad

Religiös hierarki, härskare som använde tvång och segregerade kvarter präglade den tidiga antijudiska utestängningen i Marocko.

Skyddsvillkoren

Judiska samfund kunde dyrka och upprätthålla församlingsinstitutioner under dhimmi-ramen. I gengäld betalade de en särskild skatt och upptog en underordnad juridisk status. Detta bidrog till att upprätthålla en lång judisk vistelse, men gjorde jämlikhet otillgänglig. Skydd och diskriminering var en del av samma arrangemang; tillämpningen förändrades mellan härskare och platser.

När skyddet ger vika för tvång

Under almohaderna på 1100-talet mötte judar pressen att konvertera eller fly. Maimonides skrev om påtvingad konvertering när han bodde i Fez, innan han lämnade igen 1165. Hans svar tog upp ett verkligt överlevnadsdilemma. Förföljelse uppstod från en härskares strävan efter religiös överensstämmelse, snarare än från en oundviklig konflikt mellan grannar.

Mellahens gräns

Fez och senare Marrakech etablerade separata judiska kvarter som kallas melahs. I Marrakech överfördes judar till ett muromgärdat distrikt på 1500-talet. Sådana kvarter skulle kunna ge gemensamt liv och ett mått av trygghet samtidigt som man upprätthåller separation. Porten uttryckte den ojämlika plats judar tilldelades i staden.

Sent artonhundratalet–1939

Koloniala divisioner · Nya möjligheter skapar nya linjer mellan grannar

Skolor, utländskt skydd och kolonialvälde förändrade en äldre religiös hierarki.

En utbildning med en bredare horisont

Alliance israélite universelle skolor kopplade marockanska judar till franskspråkig utbildning och möjligheter utomlands. Deras arbete svarade delvis på osäkerheten i underordnad status. Skolgång kan vidga ett barns framtid samtidigt som språk, ambitioner och band inom det lokala samhället förändras.

Ett protektorat är inte emancipation

Det franska protektoratstyret började 1912, men marockanska judar fick inte det kollektiva franska medborgarskapet som de flesta algeriska judar fick 1870. De flesta förblev sultanens undersåtar. Kolonial auktoritet lade nya institutioner över äldre statusskillnader snarare än att tillhandahålla ett enhetligt system för lika rättigheter.

Kvarteret går över en ny gräns

Europeiskt inflytande och skydd erbjöd vissa judar vägar mot olika status och möjligheter. Andra förblev fattiga eller bodde bortom de viktigaste koloniala centra. Dessa skillnader är viktiga eftersom antisemitiska berättelser plattar ut samhällen till en privilegierad grupp. Ojämlika förändringar kan intensifiera förbittring utan att göra den stereotypen sann.

1940–1942

Vichy rasexkludering · En importerad rasregel når klassrummet

Franska myndigheter förvandlade antijudisk ideologi till yrkes-, utbildnings- och bostadsbegränsningar.

Vichy ändrar den juridiska kategorin

Efter Frankrikes nederlag 1940 nådde Vichys antijudiska stadgar Marocko genom protektoratets institutioner. 1941 års stadga tillämpade en rasdefinition skarpare. Judisk identitet kunde nu avgöra tillgången till yrken och utbildning, oavsett personens beteende eller etablerade plats i det marockanska livet.

Tvingade tillbaka till mellahen

Vichyregimens åtgärder tvingade vissa judar som bodde i europeiska stadsdelar att återvända till mellaherna. Tillämpningen varierade och Fès drabbades särskilt. Trångboddhet försämrade levnadsvillkoren och förvärrade sjukdomar. En till synes administrativ bosättningsregel skadade familjer direkt genom att begränsa var de kunde bo säkert.

Sultanens roll är komplicerad

Generalresident Charles Noguès övervakade raslagarna, som bar Sultan Mohammed V:s godkännande. Sultanen stödde också judiska ledare och ingrep i vissa frågor; genomförandet försenades eller begränsades på sina ställen. Varken en okomplicerad räddningslegend eller ett påstående om enhetlig förföljelse förklarar dessa handlingar. Restriktioner var ändå verkliga.

1948–1964

Våld & avgång · Att stanna och lämna blir båda osäkra

Våld, avkolonisering, anknytning till Israel och begränsningar av rörelsefriheten präglade familjernas olika beslut.

Oujda och Jerada, 1948

I juni 1948 ledde attacker mot judar i Oujda och närliggande Jerada till dödande och rädsla. De inträffade under regionala spänningar kring Israels bildande. Att angripa lokala judar som kollektiv ställföreträdare för en konflikt på annat håll innebar att marockanska grannar gjordes ansvariga för händelser som de inte själva hade styrt över.

Självständighet avgör inte framtiden

Marockansk självständighet 1956 öppnade ett nytt politiskt kapitel. Judiska familjer mötte olika förhoppningar och farhågor om medborgarskap, arbete och den judiska gemenskapens säkerhet. Emigration och kommunikation med Israel begränsades under delar av de följande åren. För vissa handlade osäkerheten lika mycket om rätten att lämna som möjligheten att stanna.

Varför så många familjer lämnade

Avgångar speglade en blandning av osäkerhet, ekonomiska förhoppningar, sionistiskt engagemang, familjenätverk och förändrade regler. Storskalig emigration omformade det marockanska judiska livet, medan ett samhälle fanns kvar. Det fanns inget enskilt motiv som delas av varje familj. Deras senare liv i Israel, Frankrike och på andra håll fortsatte en marockansk historia snarare än att radera den.

2023 – nutid

7 oktober och idag · 7 oktober och idag

Islamistiska pliktföreställningar och radikalvänsterns antiimperialism förenades i stöd för motståndsberättelsen om den 7 oktober, medan det officiella skyddet för judar fortsatte.

Olika rörelser går med i samma marsch

I oktober 2023 kallade den islamistiska rörelsen Al Adl wal Ihsane folk till en demonstration och stödde Al-Aqsa Flood, namnet som användes för Hamas operation den 7 oktober. Vänstertidningen Annahj beskrev samma bredare mobilisering.

Den gemensamma aktionen förenade olika politiska traditioner kring Palestina och gjorde reaktionen på den 7 oktober synlig i Marocko. Rörelsekällorna belägger detta samarbete och stöd; de visar inte att varje deltagare ville skada marockanska judar.

En gemensam sak möter en konkurrerande idé om tillhörighet

Marockanska judar hade levt under ojämlikt skydd, och Vichy införde senare rasexkludering under protektoratet. Dagens erkännande av judiskt arv erbjuder en annan nationell historia, en som inkluderar judar snarare än att behandla dem som främmande. Judiska representanter rapporterade oro efter den 7 oktober tillsammans med fortsatt säkra synagogbesök.

Samtidigt stödde Al Adl wal Ihsanes islamistiska vädjan och Annahjs radikalvänstertidning samma Rabat-mobilisering och hyllade Al-Aqsa Flood. Islamisk plikt och motstånd mot amerikansk och israelisk makt gav olika skäl att stödja samma sak: en belagd samverkan mellan vänstergrupper och islamister (”rödgrön”). Det legitimerade operationen politiskt, men rörelsedokumenten etablerar ingen inhemsk antijudisk attackökning. Den lokala blandningen inkluderar både den mobiliseringen och institutioner som kan motstå dess överföring till marockanska judar.

Historien dikterar inte slutet

Marockanska judar hade levt under ojämlikt skydd innan kolonialstyret. Vichy införde senare rasexkludering under det franska protektoratet. Politiska myndigheter hade upprepade gånger format hur säkert en judisk familj kunde tillhöra.

Efterdyningarna av den 7 oktober förde med sig ny oro vid sidan av den fortsatta gudstjänsten. Den kombinationen motstår ett enkelt slut i antingen trygghet eller katastrof. Den tidigare historien förklarar varför samhällets oro förtjänar uppmärksamhet. Dess fortsatta offentliga liv visar varför den historien inte bör användas för att anta att varje ny kris måste utvecklas på samma sätt.